Det här är ett aktuellt debattämne , om nyfödda ska sova i egen säng eller samsova med mamma (eller pappa). Därför slukade jag med intersse en artikel där tre forskare har studerat en liten grupp nyfödda barn och deras beteende när de sov hos mamma respektive i egen säng. Alla barn var 2 dagar gamla och man gjorde mätningar på pulshastigheten och graden av djupsömn. I djurstudier har man sett att separation från mamman ger ganska dramatiska ökningar av olika stressreaktioner med tex stigande halter av stresshormoner i blodet och att detta inte har några positiva effekter för ungens utveckling.

Man har sett i andra studier på för tidigt födda barn att nära kontakt med mamman/pappan hud-mot-hud ger ett betydligt bättre mående hos barnet än att sova själv, hjärtslagen blir jämnare, blodsockret ligger stabilare och andningen blir jämnare. Man tror nu att hud-mot-hudkontakt ger en förbättrad neurologisk utveckling och att barnen som får ligga hud-mot-hud har mera djupsömn än barn som sover ensamma. Djupsömnen vet man är viktigt för hjärnans utveckling. I den här studien såg man på barnen som sov ensamma att stressen ökade med stigande puls och ytligare sömn. De hade svårare att komma ner i djupsömn och när de väl gjorde det var dessa perioder kortare än när de fick sova hud-mot-hud.

Slutsatsen i studien är att barnens puls steg anmärkningsvärt och att djupsömnen blev mycket kortare när de sov själva. Forskarna menar att det är det nyfödda barnets medfödda behov att sova tillsammans med sin förälder, utvecklat genom mänsklighetens evolution. De propagerar för att separation mellan förälder och barn ska undvikas i så mycket det går.